Under resor till Europas alla hörn upphör jag aldrig att förvånas över mångfalden av öl, bra öl, riktigt sketans bra öl.
Många gånger så kliver man in på en lokal pub, må det vara i Bratislava, Heidelberg eller Bryssel och finner fantastiska brygder som produceras lokalt.

Sedan finns det vissa ölstilar som man stöter på där man fascineras över att de inte säljs mer av, speciellt på svenska marknaden. En av dessa är schwartsbier. Av någon anledning verkar alla pubar i Sverige vilja ha Stout och då speciellt Guinness i sortimentet. Inget fel på stout men jag föredrar jag schwartsbier varje dag i veckan.

Schwartsbier är en mörk lager som har sitt ursprung i Tyskland. Den skall vara i princip svart till färgen med en full maltkropp och lite sötma. Enligt svensk typdefinition skall OG ligga mellan 1.044-1.052 vilket är ganska rimligt men man bör nog lägga sig i det högre skiktet. Alkoholstyrkan skall landa på ca 4,5-5%.

Vårt första försök att brygga vår egen variant är löst baserat på ett recept på en tysk lokalt bryggd schwartzbier. Lite alkoholstarkare än normalt och Hallertauer Tradition för smak och doftgivor. En väl genomförd bryggning och det bästa vi lyckats åstadkomma hittills. Inte full utjäsning mot vad vi förväntade oss men det gjorde bara det hela bättre än förväntat. Med en viss extra sötma i eftersmaken som slickade gommen som smör i ett våffeljärn. Redan efter bara 2 veckor på flaska är den redan riktigt balanserad. Hur skall den då inte bli efter ytterligare 3 månaders lagring.

Att få en bra bryggd schwartbier i glaset är en käftsmäll av goda och subtila aromer. Långt ifrån de humlestinna IPA’s som numera är så populära. Ett perfekt bevis på att humla efter devisen “less is more” fungerar utmärkt och att man skall lita på maltens förmåga att massera smaklökarna.