I sommras så bryggde vi en wheat beer som var en “fusk”-version på belgisk wit.
Receptet innehåll ca 25% vetemalt och vi klämde i med ganska mycket humle i bittergivan. Efter ca 2 mån så var det en öl som var klart godkänd, lite bitter och disig men ändå en fräsch öl att dricka i höstsolen.
Det ena 20l-fatet gick åt och det andra ställde i kylen. Vi bryggde vidare och andra öl sattes på tapparna. Fat #2 av West Coast wit glömdes nästan bort.
Efter jul så kopplad vi upp fatet och förväntade oss typ … ingenting mer än vad vi hade ställt in i kylen.
Inget kunde vara mer fel, ut kom en klargul vätska där bitterheten gått ner och nu spelade andra-fiolen och istället framhävdes vete och maltsmaker.
Vi kan säga att det fatet gick åt på kort tid och blev en favorit som vi kommer addera till våra återkommande ölsorter.
Lämna ett svar